Sonntag, 25. Dezember 2016

Jesus und die Brotkrümel und Martina // Jesus och brödsmulorna och hon Martina

(svensk version se nedan)


Jesus und die Brotkrümel und Martina.



Nach dem Gottesdienst ist er plötzlich da. Sitzt an meinem Küchentisch. „Friede sei mit dir“, sagt er fröhlich und winkt, als ich durch die Tür gerauscht komme und erstmal meinen Schlüsselbund fallen lasse. Wahrscheinlich sollte man in so einer Situation etwas Weihevolles wie „und mit deinem Geist“ sagen und freudig denken: „Der Heiland ist bei mir eingekehrt!“ Ich denke daran, dass ich Tisch nach dem Frühstück noch nicht abgewischt habe und auf dem Tisch noch eine halbleere Kanne Tee steht. Und sage sowas wie: „Du hier?!“ „Klar“, nickt er, „ihr habt doch so laut gesungen. Macht hoch die Tür und so, da dachte ich, ich schau mal vorbei.“ Ich mache „hmhm“ und überlege fieberhaft, was man ihm denn anbieten könnte. Er scheint meine Gedanken zu erraten, tut es wahrscheinlich auch, weist mit der Hand auf den Stuhl ihm gegenüber und sagt großzügig: „Mach dir keine Sorgen und Mühe. Komm, setz dich!“ Etwas unschlüssig nehme ich Platz, bin plötzlich Gast in meiner eigenen Küche. „Na“, fragt er aufgekratzt, „wie geht es dir denn so?“ „Gut“, sage ich, wie man das halt immer sagt. „Mhm“, macht er, wenig überzeugt. Legt den Kopf schief. Malt mit dem Finger in den Brotkrümeln rum. Sagt nichts. Und irgendwie fange ich doch an zu erzählen. Höre irgendwann gar nicht mehr auf. Was ich an Tollem erlebe. Ein bisschen auch, was ich Tolles vorhabe, wie man das halt macht, wenn einem der Chef begegnet. Er hört aufmerksam zu, nickt zwischendurch aufmunternd. Als mein Redeschwall verebbt, guckt er immer noch. „Und bei dir so“, frage ich. Er schüttelt lächelnd den Kopf. „Der Menschensohn ist nicht gekommen, sich zuhören zu lassen, sondern um zuzuhören. Echt alles gut?“ „Nein“, sage ich leise. Und auf einmal geht es los. Ich fange an zu erzählen, über das, was schwer ist. Er ist gut, lässt mich ausreden, macht an den richtigen Stellen „hmhm“ und „oh“ und so. Und ich hole immer weiter aus, irgendwann erzähle ich sogar, warum auch immer, von der dicken Martina aus der Parallelklasse, damals, in der Grundschule, die keine Eltern mehr hatte und immer von ihrer Oma bis zur Klassentür gebracht und wieder von dort abgeholt wurde. Wir fanden sie doof, sind manchmal auf dem Nachhauseweg hinter ihnen hergelaufen. Konnten damals nicht verstehen, was die beiden verletzte und verband. „Ja, Martina und ihre Oma“, sagt er, bekommt etwas Schmerzhaftes im Blick. Und ich wünsche mir, dass er mir jetzt erzählt, dass Martina eine erfolgreiche Neurochirurgin geworden und ihre Oma nach ihrem 105. Geburtstag mit einem Glas Sekt in der Hand lächelnd im Fernsehsessel eingeschlafen ist. Aber er sagt nichts in der Richtung. Guckt mich nur an. „Das tut mir leid“, flüstere ich, sage es für mich und die anderen, und merke auf einmal, wie mir Tränen das Gesicht runterlaufen. Er nickt. Macht irgendwas mit der Hand in der Luft und reicht mir ein Taschentuch. Pustet einmal auf die Brotkrümel auf dem Tisch, und da steht ein Teller mit Plätzchen. Tippt mit der Fingerspitze an die Teekanne, und innen drin brodelt es, und in der ganzen Küche riecht es nach Pflaumen und Zimt und Kardamom. Nimmt ein Plätzchen in die Hand, bricht es durch, gibt mir das größere Stück. „Nimm hin und iss.“ Gießt uns beiden den dampfend heißen Tee ein, schiebt mir die Tasse hin. „Nimm hin und trink“. Und wir essen und trinken, und der Tee wärmt und die Plätzchen schmecken nach Butter und Zimt und Zuhause. „Ist gut?“ fragt er irgendwann, und bevor ich etwas sagen kann, nickt er. „Ist gut.“ Und ich traue mich auch zu nicken. „Ich muss dann auch mal weiter“, sagt er, steht auf, geht zum Küchenschrank und kramt in den Schubladen rum. Zieht ein paar Sachen raus, die ich ewig nicht benutzt habe und hält sie hoch. „Brauchst du die noch?“ fragt er, ich mache „äh…“, aber er steckt sie schon in eine IKEA-Tasche. „Ich kenne da jemanden, der das brauchen kann.“ „Klar“, mache ich. Beim Verabschieden legt er mir die Hand auf die Schulter und lächelt mich an. „Danke“, sagt er irgendwann. „Ich hab zu danken…“, beginne ich, aber er winkt ab. „Bis demnächst mal“, sagt er aufgekratzt, dann ist er auch schon zur Tür raus. Und ich sitze wieder in meiner Küche. Nehme einen Schluck Tee, sehe die offenen Schubladen, merke, wie erschöpft ich bin. Und befreit. Hol das Smartphone aus der Tasche und suche nach einer Martina. Es wird Weihnachten.  

(Das Bild "Jesus und Brotkrümel" stammt von Maria Ottensten, die Idee, über Kindheitskonflikte zu reden, von Hans-Dieter Hüsch)

Jesus och brödsmulorna och hon Martina.


Plötsligt är han här. Sitter vid mitt köksbord när jag kommer instormandes i köket och nästan tappar mina nycklar i golvet. ”Guds fred vare med dig”, hälsar han glatt, och jag antar att man borde svara med något vördnadsfullt, typ ”Var hälsad sköna morgonstund”, och tänka något i stil med ”Hosianna, frälsaren har kommit till mit hus” eller så. Men det enda jag får ur mig är ett häpet ”Jaha, är det du...”, och det enda jag kommer att tänka på är att jag inte hunnit torka av bordet efter frukosten och att där står en halvtom kanna med avslaget thé. ”Jo”, säger han glatt, ”jag hörde er sjunga er så fint i kyrkan, Bereden väg och Gören portarna höga och allt det där, och då tänkte jag titta förbi.” Febrilt börjar jag leta efter något att bjuda på. Han verkar kunna läsa mina tankar, eller förresten, han kan nog det också, och bara säger: ”Du gör dig mycket bekymmer och oroar dig för så mycket – kom och sätt dig ner istället!” Gör en inbjudande gest med handen, och jag slår mig ned på stolen mittemot honom, har plötsligt blivit en gäst i mitt eget kök. ”Hur är det egentligen?” frågar han och ser nyfiket på mig. ”Bara bra”, svarar jag, som man brukar göra, sen berättar jag om allt det roliga jag varit med om – och lite om alla de spännande projekt jag håller på med. Som man brukar göra när tillfället ges och man tar ett snack med sin högsta chef. Eller sin nästhögsta, jag har inte fått det där riktigt klart för mig. Han lyssnar, nickar tålmodigt då och då. När jag är klar, frågar jag: ”Jaha, och själv då, allt väl med dig?” Men han ler och skakar på huvudet, ”människosonen har inte kommit för att bli lyssnad till, utan för att lyssna. Men handen på hjärtat nu – är allt okej?” ”Nja, allt är väl inte okej”, börjar jag, och plötsligt störtar det ur mig som ett vattenfall och jag börjar prata om allt det som känns tungt. Han är bra, han lyssnar, låter mig berätta, säger ”ojdå” och ”nähä” vid precis de rätta tillfällen. Och jag babblar på, berättar om allt möjligt - till och med tjocka Martina i min parallelklass i grundskolan berättar jag om, Gud vet varför. Hon som hade förlorat båda sina föräldrar och som hade en farmor kvar i livet som hon blev både lämnad och hämtad av vid klassrumsdörren, varje dag. Varje dag satt hennes farmor på en stol utanför dörren och väntade på att Martina skulle komma ut. Vi pojkar tyckte de var dumma, ibland sprang vi efter de på vägen hem och skrek fula ord, vi kanske visste, man hade ändå ingen aning om den gemensamma sorgen i deras liv. ”Jaaa, Martina och hennes farmor”, suckar han, får något smärtsamt i blicken, och jag önskar inget mer än att han berättar att Martina utbildat sig till neurokirurg och att hennes farmor stilla somnat in efter sin 105årsdag, sittandes i sin fåtölj med ett glas champagne i handen. Men han säger ingenting, han bara tittar. ”Jag är ledsen”, viskar jag, för min egen och för de andras skull, och känner tårarna rulla nedför mina kinder. Han gör någonting med handen, räcker mig en näsduk. Pustar lätt på brödsmulorna som ligger på bordet, och plötsligt står där ett fat med gyllengult saffransbröd. Hans fingertopp snuddar vid thékannan, och det bubblar inifrån och rummet fylls av dofter av äpple och kanel. Och han tar en lussekatt, delar den och ger mig den större biten. ”Tag och ät”, säger han. Sedan fyller han en mugg med rykande hett thé och skjuter det över bordet. ”Tag och drick”, säger han. Och jag äter och dricker, och théet värmer och brödet smakar saffran och kardemumma och apelsin och hemma. ”Är det bra?” frågar han, och innan jag hunnit svara något, nickar han. ”Jo, det är bra”. Och jag vågar nicka jag också. ”Jaha, då var det dags för mig och dra vidare”, säger han, reser sig och går fram till köksskåpen. Öppnar dörrar, rotar i lådor, tar fram en del prylar som jag inte använt i år och dagar och håller upp dem. ”Behöver du dem här egentligen”, frågar han, och innan jag hunnit svara stoppar han ner grejerna i den medhavd blå IKEA-kassa. ”Jag vet någon som kan ha stor nytta av det där” förklarar han någorlunda stolt. ”Visst”, mumlar jag. När vi säger hej då lägger han en hand på min axel och ler mot mig. ”Tack ska du ha”, säger han. ”Mja, det är jag som får tacka...” börjar han, men han viftar bort det med handen. ”Ha det bra nu, vi hörs och syns” säger han upprymt, och så är han försvunnen igen. Och jag sitter i mitt kök, vid mitt köksbord. Tar en klunk thé, ser öppna lådor och skåpdörrar. Känner mig helt slut men även otroligt befriad. Tar fram min mobil, loggar in på facebook och börjar leta efter en viss Martina. Det blir jul.